Ond rygg

Stackars Elvis har så ont i ryggen. Det är inget nytt fel, det har han haft länge. 3 veterinärer har konstaterat att han har ont i ryggen, men röntgen visar inget. En kota har som en liten pigg, men det trodde de inte var orsaken. Han har helt enkelt ont i ryggen av okänd orsak. Stackars vovve. Han får då alla fel. Han har ju bronkit, artros och ev anaplasma. Det sistnämnda är nog borta, men kan ligga latent i kroppen. 

I helgen hade Elvis så ont så han fick vila från längre promenader. I måndags gick vi med våra vänner igen och det gick bra. Elvis visade inga tecken på att få ont. 

I tisdags gjorde han illa sig då vi busade. Jag kastade iväg hans bumerang och han sprang iväg för att hämta den. Jag är värdelös på att kasta så den kom inte så långt, och då blev det så att Elvis tvärstannade och gjorde en vridning på ryggen då han skulle fånga den. Det gjorde ont på honom och han tappade så klart lusten att leka. 

Jag hade många ärenden på stan så vi gick ingen långpromenad på dagen. Elvis fick vila ryggen och fick en halvlång promenad senare. Det blev ingen 1 timmes promenad, men 30 minuter. 

Elvis trött och vilar upp sig lite. 

Jag har haft en hel del att göra. Förutom de vanliga sysslorna med tvätt, matlagning mm, så har jag haft en del ärenden på stan. Hämta medicin på apoteket, besök på Fonus, tid hos frissan, varit till polisen och fixat ett nytt ID-kort, gått på stan och kollat efter nåt att ha på mig på begravningen på lördag. 

Det här kanske inte låter så mycket för dig, men för mig är det mycket. Jag har fått lagt mig och vilat flera gånger mellan varven för att orka. Det jobbigaste är nog att gå på stan. Jag gillar inte det. Jag blir så otroligt trött i huvudet av det. Men jag hittade en fin svart blus som jag kan ha på begravningen. Det var precis sån som jag hade en bild av i huvudet då jag gick till stan. Jag hittade en exakt sån blus som jag tänkte på. Det fanns bara en kvar och den var i min storlek, så det var nog meningen att jag skulle ha den. Tack  Gud för den! 

Det är min vän Sven som har fått flytta hem till sitt himmelska hem. Han var med i samma församling som mig och blev sjuk förra våren. Han betydde mycket för mig. Synd att jag aldrig vågade säga det till honom, men jag hoppas han förstod det ändå. 

Visst är det tråkigt att det många gånger är så. Vi tar för givet att våra vänner förstår att vi uppskattar dem och tycker om dem, så därför säger vi inget. Ibland kan det vara skönt att höra att man betyder mycket för en och att det man gör är bra. Det är inte förrän personen inte finns längre som man tänker "Varför sa jag aldrig det"?!

Jag hör ju till dem som har lättare för att uttrycka mig skriftligt än att prata. Prata är jag inte alls bra på. Det är synd tycker jag. Jag blir ofta nervös att prata inför och till folk, och tyvärr har det inte blivit lättare med åren, snarare tvärtom. 

Nä, nog filosoferat! 

Ha en fortsatt bra dag!