Kramfors

Kramfors

torsdag 29 augusti 2013

Johnny Cash, människor och Gud



Jag "snubblade" över den här låten igår då jag var ute på you tube. Det är Johnny Cash som sjunger Personal Jesus. Det är egentligen Depeche Mode som gör den låten, men Cash version är så otroligt skön. Det är bla sån här musik som jag går igång på. När jag känner mig deppig så kan jag lyssna på låtar som tar på djupet, som når in till själen. Den här låten är en sån låt!

Livet rullar på som det gör för de flesta. Igår fick vi ett spontant besök av Inga-Britt och Palle. De hade tårta med sig, gott!

Elvis har börjar med sin nya medicin, Rimadyl. Den ska vara smärtstillande. Han har ju så ont i kroppen. Det är jobbigt då jag inte kan ta med honom på promenaderna längre. Jag saknar att gå med honom. Det är ju inte lika roligt att gå med ett par stavar, som det är att gå med Elvis. Men stavgång är också kul!
Men jag saknar att få gå med honom och jag saknar alla de fina och trevliga människor jag brukar möta och prata med då jag är ute med Elvis.

Det som jag kan tycka är lite jobbigt är att jag inte känner igen människor. Om jag träffar någon som jag bara känner lite lätt, på ett ställe där jag inte brukar träffa personen, så har jag oftast ingen aning om vem det är. De jag träffar ofta är ju en sak, de känner jag ju igen, men de jag träffar bara någon gång ibland, med flera månaders mellanrum, de känner jag inte igen.

Det hände här om dagen på Konsum. När jag hade betalat och skulle packa i mina varor så hör jag kvinnan som stod bakom mig i kön säga: "Du ser ingenting och inte hör du något heller!". Jag tittar på henne och känner igen henne. Jag var övertygad om att hon är en av de jag brukar träffa då jag är ute med Elvis. Hon har en stor vit hund. Jag hälsar, men så säger hon: "Jag försökte få kontakt med din man också men han hör inget heller". Den kvinnan som jag trodde det var känner inte Micke så jag tänker att jag har tagit fel på person och tänker att det är någon som Micke känner och säger till Micke att hon försöker prata med honom. Micke tittar upp och säger "Vem är hon!"

Hela situationen blev helt fel och nu kan jag inte sluta fundera på om hon blev sårad och om det var kvinnan med den stora vita hunden. Varför är jag så knäpp?

Ibland, eller rätt så ofta, önskar jag att Gud hade gjort mig till någon annan. Det är svårt att se något positivt med sig själv då jag är så här. Jag menar, det är ju inte bara en gång det har hänt. Jag tror jag saknar alla sociala egenskaper man kan ha.

Nä, nu får det bli lite mer "Personal Jesus" med Johnny Cash! Ha det bäst!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar