Just nu känns det som om allt står stilla. Jag är glad och har frid i själen, som man säger i kyrkliga sammanhang. Men en gnutta vemod finns ändå. Jag känner en viss hopplöshet över att jag är så orkeslös.
Jag har ingen inspiration till något. Igår försökte jag skriva en dikt. Jag skrev den helt spontant på Facebook. En del gillade den, men självkritisk som jag är så var inte jag nöjd med den.
Jag skrev en sångtext för några år sen, som jag hoppas kunna bli en sång nån dag och som används. Det är väl en sån där fånig dröm jag har, som jag får ibland när jag tycker livet är tråkigt. Eftersom skriva är det jag är bäst på så hoppas jag på att kunna använda det mer. Jag kan ju inget annat. Tänk om jag kan få sprida budskap inte bara genom dikter, utan genom sång också. Nu kan ju inte jag sjunga, men någon annan kan ju sjunga den.
Har en vän som är med i en kör och hon har fått texten som jag skrev och ska ge den till en kvinna hon känner i kören, så kanske hon vill tonsätta den.
Hoppas kan jag ju alltid göra, men jag hoppas inte för mycket. Texten är rätt så tung, tungt budskap, men viktigt.
Kanske är det svårt att tonsätta såna texter, jag tror det.
Den handlar om en tjej som på olika vis har farit illa, tom av sina närmaste. Hon tar på sig en roll, ett pokerface och utåt sett är hon kall och hård, men inombords sårad och kränkt.
Det är så lätt att vi dömer människor efter deras utseende och stil istället för att se människan bakom alla masker och fasader.
Men nu kurrar min mage alldeles förfärligt, så nu ska jag fixa frukost.
Det har blivit många slapp dagar, även fast jag sköter promenaderna bra. Har inte så mycket lust till så mycket mer. Men det är ok det med, att bara vara, bara det går över ;-)
Här kommer en bild på Micke och Elvis som slappar framför teven. Det måste vara nåt intressant eftersom Elvis också tittar på teven :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar