Din fot och handavtryck i gips

Jag skrev den här dikten för flera år sedan. Den är väldigt personlig för mig, men känner att jag vill dela med mig av den till dig som läser min blogg.

Jag höll dig i mina armar,
ett nyfött barn, så vackert och oförstört
Ett barn som var min längtan,
min skatt och min glädje...min dotter.
Du fanns där och jag hade dig,
men tiden gav och tiden tog.
Nu ser jag bara dig ibland,
på loven och på foton.
Foton som finns överallt där jag finns,
i sovrummet, köket, hallen, vardagsrummet, i datorn, på skrivbordet...
Kanske är det för mycket,
men jag vill se dig, fast det smärtar i mitt bröst.
Jag saknar dig!
Vill krama dig, tjata om att du ska hänga upp jackan, trösta dig, laga mat åt dig, stryka dina kläder, säga åt dig att inte sitta uppe för länge.
Jag vill hålla om dig,
men allt jag har av dig är bilder
och din fot och handavtryck i gips.